Har man tankar eller funderingar på om man själv eller ens barn har en NPF-diagnos kan det vara svårt att veta hur man går till väga. Här kan du läsa om hur processen från misstanke till diagnos kan se ut och vilka rättigheter man har längs vägen.
Exakt hur en utredning går till kan skiljas åt beroende på vart i landet man bor. Det varierar beroende på hur ens landsting eller region har organiserat vården och på hur individuella mottagningar arbetar. Men en del drag är gemensamma för alla utredningar.
Ett första steg kan vara att lyfta sina tankar och funderingar med personalen på förskolan eller skolan för att se hur de upplever barnet. Man kan också vända sig till sin barnavårdscentral eller skolhälsovården. I många landsting kan man också kontakta barnmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrin direkt med sin frågeställning medan det i vissa landsting krävs en remiss.
Om man är vuxen och söker vård för första gången kan man boka en tid med en läkare på en vårdcentral som sedan skriver en remiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Man kan även ta kontakt direkt med mottagningen.
Innan det fattas beslut om att göra en NPF-utredning börja man med en inledande bedömning. Bedömningen ska ge svar på om ens barn eller en själv har sådana svårigheter att det är motiverat att göra en utredning, och även utesluta att det finns andra orsaker eller diagnoser som orsakar problemen. Om bedömningen visar att man behöver utredas vidare, och man själv vill det, sätts man upp på en väntelista för att genomgå en fördjupad neuropsykiatrisk utredning.
Hur utredningen går till kan skilja sig åt mellan mottagningar men grunden är alltid att man får berätta och svara på frågor om sitt barn eller sig själv. I stora drag så handlar det om att under en intervju ge en beskrivning ända från graviditet och förlossning till hur situationen ser ut idag. Man vill t.ex. veta hur barnet eller man själv har utvecklats, hur man fungerar i kontakt med andra och hur väl man kommunicerar. Man vill också få information om hur det har fungerat i olika miljöer som t.ex. förskola, skola och arbete.
Samtidigt försöker man också avgöra om symtomen beror på någon typ av påfrestning i livet. Exempel på detta kan vara negativa livshändelser (skilsmässa, mobbning, trauma, etc.), bristande föräldraförmåga (missbruk, psykisk sjukdom, våld, etc.), omognad, bristfälliga anpassningar, somatiska problem (sköldkörtel, allergimedicin, etc.) eller något annat som bättre förklarar symtomen än just en NPF-diagnos. Skulle så vara fallet så börjar man att hantera detta först och sedan se hur många symtom som finns kvar.
Utredningen består förutom intervjun även av en medicinsk undersökning och olika psykologiska tester.
Det kan vara bra att känna till att skolan aldrig kan kräva en utredning eller diagnos för att sätta in stödinsatser för ett barn. Skollagen anger tydligt att alla elever ska ges stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.
Läs mer i artikeln Stöd i skolan.
För att få inleda en utredning ska barnets vårdnadshavare samtycka. I vissa fall gäller dock särskilda regler när barnet har två vårdnadshavare där den ena inte samtycker till en åtgärd. Då kan socialnämnden utreda och besluta att en åtgärd eller ansökan får göras utan den andre vårdnadshavarens samtycke.
Läs mer om de regler som gäller här (pdf).
När utredningen är klar så ska man få en återgivning av resultatet. Man får då veta vad utredningen har visat och i de fall då det har satts diagnos bör man få veta vad diagnosen innebär. För barn i skolåldern är det vanligt att det även görs en återgivning till skolan om barnets vårdnadshavare samtycker till det.
När man ska få resultatet kan det vara bra att ha en vän eller närstående med sig, som kan hjälpa till att ställa frågor och minnas vad som sägs under mötet. Under mötet kommer ni att diskutera resultatet och vad som ska hända framöver.
Det är viktigt att man känner igen sig själv eller barnet i resultatet och tycker att det stämmer. Är man inte nöjd med den bedömning som gjorts är det viktigt att tala om det för utredaren. Då kan man diskutera om något i diagnosbeskrivningen behöver formuleras om, eller om man fortsätta med utredningen.
Tillsammans kommer man fram till hur man ska följa upp mötet. Man ska också få med sig resultatet av utredningen skriftligt. Ett skriftligt utlåtande kan vara bra om man ska ansöka om vissa insatser via socialtjänsten eller få hjälp från habiliteringen. Då krävs ett intyg som visar att man har en diagnos. Ett intyg kan också vara bra att ha om man behöver stöd från arbetsgivare, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. Då är det viktigt att det framgår av intyget både vilka styrkor och svårigheter man har.
Utredningen kan också visa att man inte har någon neuropsykiatrisk diagnos. Om det istället finns t.ex. en psykiatrisk diagnos kan det finnas annat stöd eller behandling som kan hjälpa till.
Ett besked om diagnos kan väcka många känslor vilket kan leda till att man inte kommer ihåg att ställa de frågor man har på mötet. Vissa frågor dyker också upp först senare. Det kan därför vara en idé att boka in ett uppföljningsmöte för att få möjlighet att ställa sina frågor samt ta ställning till hur man vill gå vidare.
Ibland kan det vara lång väntetid för att få genomföra en NPF-utredning. Vårdgarantin är en lagstadgad rättighet som innebär att man ska få vård inom en viss tid. I den nationella vårdgarantin ingår inte utredningar. Vissa landsting/regioner har dock fattat beslut om utökad vårdgaranti vilket innebär att man förbättrat villkoren på vårdgarantin gällande t.ex. tidsgränser och undantag. Du kan fråga din vårdgivare vad som gäller i ditt landsting. Läs mer om vårdgarantin här.
När diagnosen är fastställd finns det många olika stödinsatser i samhället som man kan ha rätt till. Dessa stödinsatser kan handla om ekonomiskt stöd, habiliteringsstöd eller hjälp i skolan. Vilka stödinsatser som finns och hur de fungerar kan vara krångligt att hålla reda på. Här finns information samlat under olika rubriker, där du kan läsa mer om vilket stöd man kan söka: